Under slutet av 1800-talet blev folkskolorna och folkhögskolorna allt allmännare i vårt land. Läskunnigheten och bildningsnivån steg, och därmed intresset för folkupplysningsarbete på bred front. Ungdomsföreningar grundades ute i bygderna för att förkovra ungdomen i kunskap och god sed, samt väcka dess kärlek till hembygden och modersmålet. Så även i Porkala.

Här, som på så många andra håll hölls en förberedande folkhögskolekurs, som sedan utmynnade i att en ungdomsförening grundades. Folkhögskolekursen arrangerades av Nyländska avdelningen (Nylands nation) och leddes av studenterna Arvid Malm och F.W Klingstedt. I januari månad 1904 samlades 34 Porkalabor fyra timmar varje vardagseftermiddag för att studera litteratur, rättskrivning, ämnesskrivning och räkning samt åhöra föredrag, som handlade om allt från människokroppens byggnad till Finlands geologiska utveckling och Finlands historia. Lektionerna inleddes och avslutades med unison sång.

I februari 1904 grundades Porkala ungdomsförening och Arvid Malm blev dess första ordförande. P.g.a. förryskningssträvandena godkände myndigheterna inte att nya föreningar grundades, varför Porkala uf formellt blev en filial till Vasa ungdomsförening.

Men knappt hade de unga studenterna vänt Porkala ryggen så läser vi i protokollboken följande: “Vid mötet diskuterades frågan: Hvilka åtgärder borde vidtagas för att Porkala ungdomsförening icke skall dö ut i sin linda?”

V. Strömsten levererar ett känsloladdat inlägg, där han vänder sig till bygdens “i andligt afseende och i bildning lyckligare lottade personer:

Betrakta hafsvågens svall mot klippan, det tyckes som skulle detta ej lämna minsta spår efter sig, men tiden går och klippan blir oförmärkt sliten. På samma sätt skall den bildade, som ej tröttnar att arbeta, som ej fordrar lön för sin möda, så småningom slita dessa råa seder och lust till utsäfningar, som ännu finnas kvar i byggderna…”

Den unga föreningen överlevde krisen, och höll sina sammankomster på folkskolan. Men tanken på ett eget hus lockade och genom att arrangera fester och lotterier samlade man in pengar. När sedan Richard Kallström på Sunds skänkte en tomt vid Bockfjärden lite norr om byn satte man i gång, och 1908 invigdes ungdomsföreningslokalen Rigårdsnäs.

1913 kom en ny, ung lärarinna, Vivi Mattsson, till folkskolan. Snart gifte hon sig med läraren Eskil Strömsten och blev så småningom en energisk ordförande för Porkala uf. Hon tog också initiativet till föreningens tidning Hvassbuken, som utkom i ett handskrivet exemplar.

På 1920-talet hölls månadsmöten, där gästande teatergrupper någon sällsynt gång imponerade med skådespel och “bengalisk belysning”, berättar Brita Cavonius, dotter till Vivi och Eskil Strömsten, och “månadsmötena avslutades alltid med dans till Ackes hesa fiol”.

Vivi Strömsten tog kontakt med Svenska folkskolans vänners föreläsningsbyrå, och en dag infann sig fyra levnadsglada studenter, som inkvarterades på skolan och höll föreläsningar på Rigårdsnäs - “Unga charmiga studenter som kunde lägga sina ord väl och dessutom sjunga, vad kunde man väl mer begära! Det var programspäckade kvällar, som avslutades med härlig svängom. Studentgossarna dansade med bygdens flickor och hamnade till och med på avvägar, när det gällde att i höstmörkret söka sig tillbaka till skolan efter att ha följt hem en överlycklig och kulturellt väl tillgodosedd flicka.” (Brita Cavonius i Svenskbygden 4/2001).

Under 1920- och 30-talet hölls kurser i bl.a. folkdans, teater, recitation, matlagning och vävning. Ända fram till evakueringen 1944 var Porkala ungdomsförening och Rigårdsnäs den samlande punkten för invånarna i Porkala, Böle och Lillkanskog – de tre byar som bildade Porkala skoldistrikt.

Stina Bäckström
Minnesgruppen